Sommaröarna förr och idag
Sommaröarna (på finska Suvisaaristo) utgör Esbos havsnära stadsdel (områdena 451 och 452), som bildas av skärgården utanför Sököudd, vilken i Esbos sydvästra ända sträcker sig ut i Finska Viken. Området omfattar cirka 500 fast bosatta invånare, medan den största delen av bebyggelsen består av sommarstugor.
Sommaröarnas befolkning har alltid varit aktiv och i regionen verkar nio registrerade föreningar; det största medlemsantalet har segelföreningen ESF, paddlingsföreningen Canoa, ungdomsföreningen SViE, Sökö-Sommarö FBK VPK och invånarföreningen Sommarö-Sällskapet, som fick till stånd grundandet av ett eget vattenandelslag år 1999 efter att Esbo stad vägrat bekosta ett vattenledningsnät hänvisande till höga kostnader i glesbygden. Nätet realiserades med ny teknik innehållande tryckavlopp, som är betydligt miljövänligare än den traditionella metoden.
Nylands förbunds landskapsstyrelse utsåg år 2007 Sommaröarna till årets by i Nyland.
Med bussen 145, som ingår i SAD:s regionaltrafik, når man ändan av Sommarövägen en till två gånger i timmen. Skärgårdsbutiken med närbutikstjänster och café befinner sig på högra sidan av Sommarövägen några hundra meter efter Svinösundsbron.och invid farleden fungerar på Skatan en marin bränslestation om somrarna.
I Svinösund (på finska Suinonsalmi), som skiljer Sommaröarna från fastlandet, stannar Esbos turbåtar då de trafikerar på somrarna.
Historia
Ursprungligen bestod Sommaröarna av tre hemman; Stor-Svinö, Lill-Svinö och Moisö. Under tidernas gång har de emellanåt varit övergivna på grund av fattigdom eller oroliga tider, men tidvis också relativt förmögna. I beskattningsregistret från år 1571 hade båda hemmanen på Svinö sex kor och två hästar. På Moisö fanns fem kor, en kalv och en häst. Dessa antal överskred till exempel egendomen hos alla bönder i Mattby. Förmögenheten torde ha sin förklaring i att Sommaröarnas hemman enligt tradition hade rätt att betala sina skatter med sältran och sina arrenden till kungsgården med saltströmming.
Öarnas bönder löste in sina hemman år 1825. År 1920 såldes öarnas tre hemman åt Aktiebolaget Sommaröarna ägt av släkten Juselius och de förenades samma år till ett hemman med namnet Sommaröarna. Härigenom inleddes Sommaröarnas sommarstugeperiod. På öarna som ännu saknadebroförbindelse fanns ett tiotal fiskartorp, som av förekommen anledning under förbudslagstiden hade råd att lösa in sina torp och bygga rymliga villor för uthyrning åt helsingforsbor. På 1920-talet reste man med skärgårdsångbåtar och motordrivna passagerarbåtar. En ångbåt var registrerad på öarna. Den hette SS Sommaröarna, men såldes snart som olönsam. På 1930-talet drogstill en början el- och telefonledningar och år 1936 byggdes broarna till Svinö och Ramsö, varefter regelbunden busstrafik inleddes. Broarna förnyades och gjordes dubbelfiliga år 1976.
Näringsverksamheterna
Näringarna har bestått av traditionella skärgårdssysslor; fiske, jakt och småskaligt jordbruk. Därtill har ett flertal renommerade snickare, stenarbetare och timmermän verkat på öarna. Stor-Svinös husbonde var också skutskeppare under 1880-talet. Tidigare hade hemmanen vid behov lotsningsskyldigheter och invånarna var också förpliktade att upprätthålla några remmare och enstavlor för farleder. På 1950-talet fanns det sex båtvarv på Sommaröarna. På tre av dem byggdes det båtar och alla sex skötte underhåll av båtar och motorer. På den tiden fanns det på de brolösa öarna ännu sex familjer med fiske som huvudnäring. På öarna med broförbindelse verkade tre sådana familjer och för samtliga var båtunderhåll en viktig delverksamhet. Den sista yrkesfiskaren pensionerade sig på 1980-talet, men det finns ännu två verksamma båtvarv av vilka det ena ägs av en infödd sommaröbo. I en båtvarvsbyggnad fungerade en plastfabrik från 1950-talet till 1970-talet. Moisös sista häst, Frelinde, övergick till sällare betesmarker år 1952 och korna, Utta och Popsi, fick ännu en nådatid på 5-10 år. Fram till 1960-talet verkade en arrendeodlare med några kor på Lill-Svinö. Under några år hölls gemensamma sommarfår på Svinö och på Moisö drevs en hönsgård fram till 1970-talet. Som mest fanns det tre butiker på öarna och även ett postkontor startades på 1970-talet, men det var i drift endast några år.
Befolkning, byggnation och infrastruktur
På 1950-talet bestod åretruntbosättningen av ett femtiotal hushåll och sånär som på två personer var befolkningen svenskspråkig. Nuförtiden finns det cirka trehundra hushåll på Sommaröarna (445 personer år 1995) och mindre än 40 % av invånarna har svenska som modersmål. Av ursprungsbefolkningen finns det kvar kanske tjugo familjer. Området var på grund av pågående planering belagt med byggnadsförbud från 1970-talet till 1990-talet och har inte heller därefter bebyggts särskilt tätt. Några hus byggda på 1800-talet finns ännu kvar, bland annat strandboden som hör till Pentalas fiskarhemman, villan på Munkholmen och ladugården på Moisö. På 1990-talet steg tomtprisen ganska högt och nutidens byggnation motsvarar denna utveckling. På huvudöarna förekommer sommarbosättning endast sporadiskt, men på de yttre holmarna är ännu sommarstugor i viss utsträckning i bruk. År 2008 fanns det endast en familj kvar, som bodde året runt på en holme utan broförbindelse.
Öarna med vägförbindelse
Bergö
Furuholm
Moisö
Ramsö
Skataholmen
Svartholm
Svinö (Suino)
Övriga holmar
Dessutom hör cirka fyrtio holmar utan broförbindelse till ögruppen, bland annat Pentala, Herrö, Lövöarna, Alskär och Kytös fästningsholmar.
Källa: fi.wikipedia.org